I gränslandet mellan det personliga och politiska söker min kropp - likt ett irrande rymdskepp - efter närhet efter svar efter medkännande. Med bonobon som ständigt vittne försöker kroppen att minnas det djuriskt kollektiva och vad det innebär att vara en del av något större. Men tiden är knapp och rymden är kall och kroppen riskerar att försättas i ensamt förfall. I sökandet efter svar rör jag mig genom cirkeln och de svarta hålen tillhörande rymden, fittan, industrin, skotten i Ådalen.

Kanske en dag, under detta mitt enda och ändliga liv, lyckas jag hitta en efterlängtad landningsbana.